Reptidbloggen

Att rollspel ibland skildrar konflikter och ibland även våldsamheter är inte en nyhet. En del spelar ganska våldsamt medan det tenderar att avta. Strider i rollspel har en tendens att vara jobbiga och då pratar jag inte om regelsystemen. De är förstås vanligtvis otroligt jobbiga men grunden ska inte vara att reglerna är jobbiga (byt i så fall system i fall ni inte kan lära er det hyfsat snabbt och enkelt, personligen anser jag att spelledaren ska kunna sköta det så att spelarna inte behöver engagera sig i reglerna) utan felet med strid är att plötsligt vill alla agera och de stridande parterna ställs mot varandra i något som för rollpersonerna är över på ett par sekunder. Även med helt regellöst system är det svårt att lyckas förstå vad alla vill, var alla är och hur deras viljor ska kunna omsättas i handling. Läs mer…

I rollspel, eller rättare sagt, mer eller mindre misslyckade försök till rollspel, finns alignment eller andra liknande system där rollpersoner och andra varelser i världen stämplas som onda och goda. I Dungeons and Dragons och de flesta av dess mutationer finns även om man är kaotisk eller laglydig.

Att betrakta rollspelexempel tar även upp frågan för oss själva, spelare och spelledare. Hur vet vi om det vi gör är ont eller gott? Ens om vi visste vad ondska och godhet är blir det ju ändå problem med eventuella bieffekter av våra handlingar som skapar en stor klyfta mellan intentioner och faktiskt resultat. Utan att gå in på skillnaden mellan effektmoral och etikmoral inser vi lätt att frågan blir väldigt viktig när vi ska bestraffa eller belöna rollpersonen för att han eller hon utför handlingar i enlighet med sin ”alignment”.

Nästa problem av liknande ”game breaking proportions” för att använda utrikiska är att bedömningen filtreras genom en spelledares personliga åsikter och övertygelser. Att döda skatteindrivaren och ge pengarna tillbaka till den hårt arbetande befolkningen betraktas som en god gärning för många med lite mer missfärgade politiska åsikter. Om spelledaren däremot har lite högre tankar om skatter är det förstås en ond handling att dels mörda och om man så tar pengarna ”fredligt” uppmanar det till civil olydnad och det är inte i enlighet med en solid totalitär men framgånsrik nation.

Oavsett vad du anser är gott och ont vad gäller råna skattmasen och dela ut pengarna får vi ett problem med bedömningen. Ett problem jag stöter på minst lika ofta så fort diverse personer utmålas som onda i kvällspressen. Jag har svårt att se hur George W. Bush skulle vara god och Ussama Bin Laden ond. Om något anser jag att bägge är onda, men då utan tvekan George i spetsen. Nu är det väldigt tveksamt om Ussama ens störtade några plan i skyskrapor, men om så var fallet dog det mindre än 5000 personer att jämföra med minst en halv miljon i bara Irak och jag vet inte hur många hundra tusen civila Bushs administration har avrättat i Afghanistan. De vietnamesiska bönderna utgör ett militärt hot mot USA fast man kallar det kamp mot Terrorismen istället för Komunismen.

Jag ser inte ens hur Gud skulle vara god som lät avrätta alla förstfödda i Egypten. Nej, ondska och godhet är bara tomma floskler. Vill man göra rätt för sig bör man istället söka sig till lite mer konkreta och mindre paradoxala fördomar. Vi kan inte se den fulla följden av våra handlingar och vad vi än gör drabbar det någon eller någonting på ett sätt vi kanske inte önskat. Sluta tänk på ont och gott och försök istället bara göra så gott du kan för att vara på det sätt du anser är rätt.